Det skrämmande slutet

Gick ner till havet en sväng. Stranden ligger ca 3-5 minuters promenad från huset.
Det var ju några år sedan jag var där, men allt var sig likt. Den smala vägen ner omges fortfarande av en skog av enbuskar som skymmer utsikten från huset en del.

Det är fint vid havet och kvällsljuset gjorde att det blev fina färger.
Men det är något med hav och vatten som jag tycker är skrämande.
Jag tycker det är obehagligt att stå och lyssna till bruset och se vågorna skumma, samtigt som det är vackert.
Det är skrämmande att simma på djupa vatten och det är skrämmande att inte se nåt slut.
Det kanske ligger i våran natur att vilja se ett slut. Kanske är det därför döden skrämmer oss och kanske är det därför vi har hittat på fenomen som ödet och slumpen. Vi måste alltid ha svar och förklaringar och vi nöjer oss aldrig med acceptera.

Samtidgt hatar vi slut. Vi vill inte förlora någon och vi vill oftast inte dö själva heller. Vi tar oss med svårhet igenom separationer av olika slag och gillar inte när saker inte fått "ett ordentligt slut". Men vi måste veta allt om dom i alla fall.

Jag tror att det finns mening med våran okunskap. Det måste finnas en mening att vi inte vet vad som händer efter döden till exempel. Kanske för att det som händer när man dör överträffar allt och att alla skulle vilja dö då, och det är inte bra nånstans för överlevnaden av våran art.
Än så länge övervinner naturen människan och kan fortfarande lura och överraska oss. Tack för det.

/Amanda